18 juni 2018

Förebild - ett tydligt ord

Jag skall vara väldigt rakt på sak och säga det du redan vet men försöker förtränga, precis som jag själv gör. Barnen gör inte som vi säger utan som vi gör. Vi är alla själva ansvariga för att vara förebilder för barnen, våra egna och andras. Att förvänta sig ett felfritt uppförande (som skulle de nu ens existera och vem är domaren?) är alltså helt meningslöst eftersom ingen av oss lever livet fläckfritt och utan undantag. Allt börjar med mig själv. Dig själv. Det fina med detta är också att möjlighet ges till att lära barnen att det är okej. Att leva med strävan om perfektion är inte bara oerhört förgörande det är också omöjligt eftersom perfektion alltid handlar om ett steg till. Lite bättre. Det är absolut skillnad på barn och vuxna, men de argumentet håller inte när det ganska ofta handlar om destruktiva beteenden eftersom det bara skjuts på framtiden. Det gäller också alla ursäkter. Alla sätt att förminska sig själv. 


Gör en själv det en önskar att barnen gjorde öppnar man upp för att det skall ske. Äter massa grönsaker, städar upp med ett glatt humör, säger förlåt såfort en inser att en gjort något litet fel och framförallt lyssna på barnen. Hur kan en annars tro att det skall gå åt andra hållet? Dessutom, önskar man det inte för sina eller andras barn är det förmodligen ingenting du egentligen önskar dig själv heller. Vi skulle kunna kalla det win win. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar