26 mars 2018

Att vara hemmaförälder

Det är ens fria val att definiera sig eller ej. Jag gör det för det är en viktig del i mitt liv. Att vara hemmaförälder. Att vara hemma med mina barn, att finnas där. Ge en så trygg grund som möjligt. Jag tror på det här och jag gör det för att jag kan. Jag kan välja att leva på väldigt liten inkomst. Jag ser det som en investering i framtiden. Och jag skriver det här för att visa att det finns alternativ. Mitt äldsta barn går på förskolan tre timmar om dagen några dagar i veckan. Allmän förskola, frivilligt, för att leka med sina vänner. Det blir som en aktivitet. Jag vill även klargöra att jag tycker förskolan är fantastiskt bra. Det är många vuxna som behöver den. Det är många barn som behöver den.
Men det här handlar inte om det.
Samhället ger oss inga alternativ. Att välja att vara hemmaförälder är som att ta ett kliv ut. Sen vi flyttade hit har alla jag pratat med satt barnen på förskolan från att de var ett år. Vissa av förklarliga skäl, vissa av mindre förklarliga skäl. För det är så man gör här. När lillasyster föddes fick jag inte vara med i föräldragruppen eftersom jag hade ett äldre barn också. Som inte gick på förskolan under tiden föräldragruppen var. De hade aldrig varit med om detta tidigare, de visste inte hur de skulle göra och behövde tänka en stund. Det slutade med att jag inte fick vara med. Men jag var inte så ledsen över det, att inte få vara med, mer ledsen över att de aldrig varit med om det förut. Ingen andragångsförälder hade haft sitt första barn hemma när det andra föddes.
Det finns så mycket att skriva om det här. Det finns så många aspekter. En mamma sa en gång att hon tyckte det skulle bli så otroligt skönt när barnet äntligen fyllde ett och hon fick återgå till arbetet. Då finns det två sidor, ena sidan vill skamma henne för att hon längtar bort från sitt barn, andra sidan ställer sig emot och säger något i stil med att en måste få fortsätta leva fast man är förälder. Men jag tycker inte det handlar om det överhuvudtaget. Längtan efter att få återgå till sig själv, förklätt i sitt arbete och rutin är ett resultat av det vi bär med oss. Hur vi definierar oss själva. Det är det allting handlar om och det är där vi hittar svaren på det mesta. Jag investerar i framtiden och jag vill att det ska vara ett alternativ.
Fem år får jag tillsammans med mina barn innan det är dags för tidiga mornar, press och rutin. Många långa år i skolan, gymnasiet och sen är de vuxna. Mina egna år tillsammans med barnen är nu. Jag säger inte att det inte är svårt ibland. Men det finns en tid och en plats för allt. Varje morgon när vi vaknar är jag tacksam över att jag får spendera så mycket tid tillsammans med mina barn. För att jag väljer det. För att jag kan välja det.

1 kommentar:

  1. Du har så rätt i dina funderingar men en sak kanske du glömmer eller så tänker du inte på det för du är inte där än. Vuxna barn ... jag har upptäckt att ett av livets stora gåvor är just "vuxna barn". Jag valde ju precis som du - att vara hemma med mina barn och leva på en mindre inkomst. Min äldsta (som idag är 22år) fick vara hemma i fem år sedan började han på dagis. Ett år på dagis för att få lite kompisar innan skolan. Den yngre var hemma lika länge.
    Är de trygga nu som vuxna - ja det tycker jag. Beror det på att jag var hemma - det vet jag inte. Men JAG fick ut något av de där åren. Underbara år som jag inte skulle vilja vara utan för allt smör i småland.
    Men vuxna barn är också HELT underbart!! <3 <3

    SvaraRadera